Sockermunkar

Av någon konstig anledning har jag alltid trott att det har varit oerhört krångligt att baka sockermunkar. I och för sig kan det ju bero på att det var min man som bakade denna gång, men oj vad lätt jag tyckte det var. Jättegott! Det här är absolut något som vi kommer att fresta många gäster med. Receptet hämtade vi från förra veckans Vasablad.

Nässelsoppa

-"Tänk vad bra att man kan gå ut på gården och plocka sin egen mat", sade jag åt yngsta dottern. Aldrig hade jag väl tyckt det var så roligt att se de små späda nässlorna på vår tomt. Präktiga jag skulle nämligen koka nässelsoppa för första gången i sitt liv. Gott hade jag hört att det skulle bli. Och hälsosamt!

Men ett enda äckelpäckel det är vad det blev. Det var så äckligt så jag inte ens kunde tvinga barnen att äta upp den. Aldrig mer!

Våreldar

Det är inte vår om man inte får elda gammalt gräs på dikesrenarna. En tradition som jag har med mig hemifrån och som min man inte delar. Han brukar varje år dra upp det första året på Flemmingsbacken när jag som egen dikesrensägare blev lite för ivrig och fick avsluta tillställningen med att tömma en hel skumsläckare. Men säg den i vår släkt som inte har en saftig gräsbrännarhistoria att ta till?

Nu för tiden brukar det dock gå väldigt lugnt till. Man blir tydligen tråkigare med åren ...

Hjälpredan Hanna Höna

Ibland är det roligt med sällskap. Jag rensar ogräs och Hanna äter mask. Feta maskar av bästa sorten har vi på Flemmingsbacken.

Här har jag projekt "utrota åkervinda", ett projekt som jag tror att jag kan utropa mig själv till förlorare i. Tyvärr kan jag inte skylla på någon annan än mig själv. En gång tyckte jag att åkervindan var vacker. I och för sig tycker jag det än, men jag har blivit klokare och vet att allt vackert är inte vad det ser ut att vara.

Påsk

Så kom då året då barnen hade blivit så stora att de själva blåste iväg till Blåkulla.

-"Jag vill gå med mina syyyskon", skrek femåringen ovanligt kärvänligt. Ja hon skrek så till den milda grad att storebror förbarmade sig och tillät en lite häxa släntra efter de stora killarna genom byn.

Vi fick en lugn och skön stund hemma i solskenet. Inte en enda häxa syntes av. Varje år sätter vi ut godis till häxorna och varje år får vi äta upp allt själv. Ännu en fördel med att inte bo mitt i smeten ...

Tillökning på Flemmingsbacken

En morgon när vi kom ut till fårhuset stod ett litet svart lamm och skakade i en snödriva. Hennes bror låg inne i fårhuset, smutsig och svag. Fåret Inga stod och åt i allsköns ro. Chockade engångsfårföräldrar som vi var putsade vi, gned vi, ojade vi oss och försökte verkligen intala Inga att hon fått två mycket vackra små lamm. Utan resultat. Inga brydde sig noll. Så det blev tvångsamning med en del dystra tankar om slaktbil må tilläggas.

Innan kvällen hade syrran Monika även fött två lamm. Så nu har vi plötsligt blivit ägare av två får och fyra lamm, två tjejer och två killar.

Jag hade aldrig kunnat tro att lamm är så små och att de bräker så hjälplöst och att de är så ljuvliga. Jag är tokförälskad!

Ett år sedan sist...

Ja ett helt år har bloggen fått vila. Men saknat den har jag gjort ofta.

På ett år har det hunnit hända ganska mycket. Det största som hänt mig och min familj är väl att jag sagt upp mig från jobbet, blivit egen företagare och gått ned från en 37 timmars till en 20 timmars arbetsvecka. Nu hinner jag mera med mig själv, med familjen och med vår härliga Flemmingsbacke. Visserligen har jag mindre att leva på, men mer att leva för. Välkommen att återigen följa oss och vår vardag på Flemmingsbacken.