Så kom då året då barnen hade blivit så stora att de själva blåste iväg till Blåkulla.
-"Jag vill gå med mina syyyskon", skrek femåringen ovanligt kärvänligt. Ja hon skrek så till den milda grad att storebror förbarmade sig och tillät en lite häxa släntra efter de stora killarna genom byn.
Vi fick en lugn och skön stund hemma i solskenet. Inte en enda häxa syntes av. Varje år sätter vi ut godis till häxorna och varje år får vi äta upp allt själv. Ännu en fördel med att inte bo mitt i smeten ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar