Lyckliga höns

Nu har vi haft våra höns lite mer än en vecka och såväl vi som de är nöjda med livet. Varje morgon går jag ut för att titta till hönsen och varje morgon kommer de kluckande mig till mötes för att se om det vankas något gott. Som belöning värper de 2-3 ägg varje dag. Barnen älskar att gå på äggjakt i den stora buren som innehåller en alldeles egen hägg där hönorna under långa blomsterprydda kvistar kan ligga och värpa sina ägg. Att titta på hönor gör en glad i själen.

Nu började det komma fram små vita dun och fjädrar väcker ut på de tidigare kala nackarna. De börjar bli så fina så fina och sätter man sig ned mitt i hönshuset så kommer de nyfiket nära. Jag tror att inom kort kan vi fånga dem och gosa. Hur gosig en höna sedan är? Jag och min yngsta dotter satt en dag inne i buren och tittade på hönorna. -"Nog har de fula fötter, sade jag" -"Jo, det är för att det bara är skelett, svarade dottern". Mycket mer än så är det ju faktiskt inte.

Häggblomster

Häggen hör absolut till mina favoriter. Tänk vilka ståtliga träd! Gott doftar de också. Varje år sprider sig lycka i kroppen när årets första häggblomster upptäcks. Hos oss finns det massor med häggar och det är en fröjd att titta runt sig så här års. Hägg förknippas också med visselpipor som min farfar brukade göra till oss, med häggbär som farfar älskade och som vi barn varje år tuggade i oss tills munnen var sträv som sandpapper. Förra året gjorde min lillebror saft på häggbär och det var nog bland den godaste saft jag druckit. Konstigt nog så smakade den körsbär. Tyvärr förknippas ju häggen också med spinn. Och lika vacker som häggen är i full blom lika äcklig är den när larver hänger i silvervita trådar. Huj! Hoppas det inte blir spinn i år.

Årets första äppelblom

"Häran"

Nu har jag fått "häran" i mitt trädgårdsland. När man fått "häran" betyder det att man fått färdigt jordbrukat för säsongen. Det var första året jag använde mina nya lådor och det var både roligt och lätt att planera årets skörd. Eftersom vi tänkte försöka vara i största mån självförsörjande i augusti och september gällde de att så lite mer än vad vi tidigare gjort.

Å andra sidan, så brukar det aldrig vara något problem med, rensa går ganska bra, gallra går väl sisådär. Det är bevattningen som brukar vålla problem hos oss. Jag är både slö och tycker det känns oerhört fel att vattna med dricksvatten. Vi måste absolut fundera ut något bra system. Annars går nog hela vårt "back to nature" projekt i kras.

Vad jag har sått? Två sorters morot, palsternacka, svartrot, kålrot, ärter, bönor, dill, persilja, gurkört, rucola, sallad, rädisor, lök, isbergssallad + lite blommor.

Gräslök

Ifjol skulle vår granne Kerstin köpa purjolök. Visst såg väl plantorna lite konstiga ut, men försäljaren försäkrade henne om purjolök, det var just vad det var. Kerstin köpte 12 plantor och idag bjuder hon ut gräslök till höger och vänster. Vem behöver 12 stora gräslökstuvor i sitt land? Vi tog gärna emot ett par.

Rabarberplantorna som slokar i bakgrunden hittade vi faktiskt här i skogen bakom huset. Det är allt bra roligt att bo på en gammal gård. Vi har liksom en egen plantskola. På de minst oanade ställen hittar vi några rabarberplantor, vinbärsbuskar eller andra spännande saker

Crossäsongen inleds

Året crossäsong inleds. Vad mer behövs det sägas?

Höns på Flemmingsbacken

Fem höns i en pafflåda. Det var vår last när vi kom från Kalax i Närpes sent en fredagskväll. Vi ville ha bruna värphöns och det visade sig kräva en del detektivarbete. Men i Kalax höll man på att byta hönshusets hönor och schwopp så revs de ur sin bur för att placeras i vår låda.

Väl hemma på Flemmingsbacken var det fem mycket försiktiga hönor som knappt vågade sig ur lådan. Tänk att 1 ½ år ha befunnit sig i en liten bur tillsammans med andra hönor och sedan släppas ut på något obestämt underlag, i en ljus miljö med rum runt om kring, fem nyfikna människor och en ännu mera nyfiken hund som stirrar på en. Härligt eller skräckinjagande?

Kyro Älv

Går man ned till älven som rinner nära vårt hus så ser man bland annat detta hus på stranden mittemot. Jag har alltid tyckt att det är något engelskt över huset. Och idag var jag tvungen att hämta kameran, för visst var det otroligt häftig effekt i vattnet. Nästan omöjligt att säga vilken del av bilden som är vatten och vilken som är land.

Vivan Viking

Så anlände då Flemmingsbackens katt -Vivan Viking. Som vi har sökt och letat. I mitt stilla sinne tänkte jag att kattungar kan det väl inte vara någon brist på, men se det var det. Mycket pga att vi skulle ge kattungen som present åt vår son och på så vis ville ha den leveransklar 9.5, vilket tydligen är ganska tidigt för kattungar. Men i Kimo fanns en liten katt, frass eller katt hade de ingen aning om (därav det inledande dubbelnamnet).

Sonen såg så chockad ut när katten placerades på hans mage (han har aldrig känt någon katt) så vi blev riktigt oroliga. I mitt stilla sinne tänkte jag att denna materialist till son säkert hade föreställt sig en bil att köra på åkern med eller något motsvarande dyrt och högljutt. Det tog en stund innan han återhämtat sig, men då sa han stilla -"Jag har alltid önskat mig något levande". Och när gästerna kom var det en annars ganska blyg pojke som ivrigt sprang dem till mötes -JAG HAR FÅTT EN KATT"

Vivan Viking visade sig vara en katt och döptes snabbt om till Vivi. Och mor i huset, minst kattintresserad av samtliga invånare, fick en liten katt som prompt skulle sova bredvid kudden. Visst är katter märkliga djur?

Barnkalas

Så var det då dags för sonens barnkalas. En historia som brukar bli aningen högljudd och vild. Med 13 inbjudna killar och tjejer (man kan väl i herrans namn inte lämna bort någon) hade årets kalas även de bästa förutsättningar för att följa samma mönster.

Och vad skulle den arma modern hitta på i år? Diverse skattjakter har utarbetats genom åren och nu var idéerna slut. Trodde hon! Godispåsarna sattes fast på en vägg och man fick inte ta en godispåse före man prickat den med en tennisboll (som efter en tid byttes mot en fotboll). Barn i en kö, väntandes på sin tur. Vilken fröjd. Ända tills kalasets mest argsinta individ råkade få bollen att studsa tillbaka i sitt eget huvud, vi andra inte kunde hålla tillbaka våra fniss och han gallskrikandes sprang bakom huset. Det krävdes en hel del lirk för att få honom tillbaka med oss andra.

Men det skulle väl inte vara ett lyckat barnkalas om inte modern skulle pusta ut när gästerna åker hem.

Sparris

Av någon konstig anledning tycker jag det låter så förnämt med en sparrisodling.

På vårens frökatalogtittarkväll (vilket med andra ord är några av byns kvinnor som träffades, drömde om sommaren, tittade i frökataloger och gjorde gemensamma beställningar) enades vi om att försöka oss på sparris. De andra tog några enstaka "plantor" var, medan jag drog till med tio på en gång. Jag måste erkänna att jag inte har en aning om hur de kommer att se ut. Kanske jag förhastade mig lite ... men nu är de nergrävda i min nysnickrade sparrisbädd. Och får känna mig lite förnäm.

Första maj picnic

Flera av mina vänner norrifrån har berättat hur de som barn brukade ha "första maj-lindo". Någon har beskrivit det som en picnic, medan andra återigen har förknippat det med att sitta i en lada och äta godis. Hur som helst tycker jag det verkar vara en rolig tradition.

Ifjol gick jag och de två äldsta barnen ut i skogen för att hitta en varm och solig glänta, som vi dekorerade med ballonger och plockade fram diverse godsaker. Sedan ritade vi en karta som far i huset och minstingen skulle följa för att hitta oss. I år var vi lite slöare + att vädret var riktigt uselt. Regn och rusk. Då fick vårt tilltänkta fårhus tjäna som härbärge. Hunden Affe satt utanför och tittade in genom springorna.