Så var det då dags för sonens barnkalas. En historia som brukar bli aningen högljudd och vild. Med 13 inbjudna killar och tjejer (man kan väl i herrans namn inte lämna bort någon) hade årets kalas även de bästa förutsättningar för att följa samma mönster.
Och vad skulle den arma modern hitta på i år? Diverse skattjakter har utarbetats genom åren och nu var idéerna slut. Trodde hon! Godispåsarna sattes fast på en vägg och man fick inte ta en godispåse före man prickat den med en tennisboll (som efter en tid byttes mot en fotboll). Barn i en kö, väntandes på sin tur. Vilken fröjd. Ända tills kalasets mest argsinta individ råkade få bollen att studsa tillbaka i sitt eget huvud, vi andra inte kunde hålla tillbaka våra fniss och han gallskrikandes sprang bakom huset. Det krävdes en hel del lirk för att få honom tillbaka med oss andra.
Men det skulle väl inte vara ett lyckat barnkalas om inte modern skulle pusta ut när gästerna åker hem.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar