När jag och mina två bröder delade upp sakerna efter farmor och farfar gjorde vi på så vis att vi delade sakerna efter vilka minnen de gav oss och vad de betydde för oss. Om en av oss fick välja en mera värdefull sak så fick de andra istället flera mindre saker o.s.v. Funkade hur bra som helst.
Mot slutet kom farmors kryddmortel i mässing. Ganska dyr tänkte vi. Först kände jag bara att den vill jag ha. Jag minns hur fascinerad jag hade varit av den och hur försiktig jag måste var så att jag inte fick den tunga morteln på fingrar och tår. Och hur gott det doftade när farmors malde kardemumma i morteln. Ingen av mina bröder ville ha den, så min blev den. Med resultat att flera andra fina saker tillföll dem.
Så har morteln stått på min köksbänk i flera år. Visst har den varit fin, men inte har jag direkt använt den till något. Ibland har det nästan grämt mig lite. Ända tills vår nya granne Christine kom in med handtorkade nypon som jag skulle smaksätta mina bröd med. Nu är farmors mortel i användning igen. Och visst känns det bra att använda något som man vet att farmor och generationer före henne faktiskt använt i sitt dagliga liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar